Filmteori dök först upp i Indonesien på 1950 -talet när filmen blev populär bland folket.
Filmteori i Indonesien utvecklades snabbt på 1980 -talet när många universitet öppnade filmstudieprogram.
En av de stora figurerna i teorin om indonesisk film är Arifin C. Noer, känd som regissör och filmkritiker.
Indonesisk filmteori fokuserar ofta på sociala och politiska aspekter i film.
Begreppet smak eller känsla anses ofta vara viktigt i indonesisk filmteori och används ofta för att beskriva publikens upplevelse.
Indonesisk filmteori beaktar ofta sammanhanget för kultur och historia i tolkningen av en film.
Begreppet post-kolonialism används ofta i indonesisk filmteori för att beskriva förhållandet mellan Indonesien och dess koloniala länder.
Indonesisk filmteori belyser ofta kvinnornas roll i film, både som huvudperson och som manus och manusförfattare.
Begreppet lokal visdom används ofta i indonesisk filmteori för att beskriva den unika indonesiska kulturen i tolkningen av en film.
Vissa indonesiska filmteorier är mer fokuserade på de tekniska aspekterna av film, såsom film och ljuddesign, snarare än i berättande eller sociala aspekter.
