Utilitarism är en etisk teori som säger att rätt handling är den handling som ger den största fördelen för antalet människor.
Begreppet utilitarism introducerades först av den brittiska filosofen, Jeremy Bentham, på 1700 -talet.
Bentham utvecklar principen om utilitarism genom att föreslå idén att mänsklig lycka är huvudmålet för deras existens, och alla åtgärder måste mätas baserat på dess positiva inverkan på mänsklig lycka.
I Indonesiens sammanhang har utilitarism använts i många offentliga politik, till exempel inom infrastrukturutveckling och miljöskydd.
Tillämpningen av utilitarism i infrastrukturutvecklingspolitiken kan ses från regeringens ansträngningar för att öka tillgängligheten och komforten för kollektivtrafik som förväntas förbättra samhällets välfärd.
Samtidigt kan tillämpningen av utilitarism i miljöskydd ses från regeringens ansträngningar för att minska utsläppen av växthusgaser och förbättra luftkvaliteten som förväntas förbättra människans välfärd.
Kritik av utilitarism dykte emellertid också upp i Indonesien, särskilt i samband med mänskliga rättigheter och social rättvisa.
Vissa kritiker anser att utilitarism är för fokuserade på fördelarna med majoriteten och ignorerar minoritetens intressen.
Dessutom belyser kritiker också problemet med mätning av fördelar och förluster, som ofta är svåra att mäta objektivt.
Men utilitarism är fortfarande en av de viktiga etiska teorierna i det indonesiska sammanhanget och används som en guide i många offentliga politik.
